Härom dagen trillade en hylla med CD-skivor ner på golvet i vårt vardgasrum. En viss någon (jagjagjag) hade använt alldeles för små plugg så konsolerna hade helt sonika släppt taget om väggen och golvet var täckt av cd-skivor.
Medan jag plockade ordning alla skivorna igen råkade jag ramla över några av Frankies skivor. Ett mycket välbekant omslag tittade fram. Det var Metallicas debutalbum Kill ‘em all.
Jag har som ett projekt i mitt liv att samla alla musik jag gillar på en av mina USB-hårddiskar så att min iPod kan innehålla allt jag kan tänkas vilja lyssna på – självklart måste jag ju ha lite Metallica också. Det var ju bra nån gång har jag för mig.
Jag laddade in skivan i datorn och började rippa musiken till mp3:or. När det var klart provlysnade jag lite för att se ifall det var något hack eller så.
Jag lyssnade på Jump in the fire, mitt gamla favoritspår från den skivan. Jävlar alltså. Metallica hade nåt att komma med 1983. Det bara river i mitt rockhjärta.
Nej, vafan – det här måste undersökas vidare tänkte jag och gick helt sonika till min favorittorrent-sida och sökte på ”metallica discography”.
En liten fotnot här; om det är någon musik som det är viktigt att ladda ner så är det just Metallicas
Några timmar senare satt jag med kompletta samlingen Metallica. Jag rensade ur lite live-shit och bootlegs jag inte ville ha.
Gjorde ordning en spellista med samtliga Metallicaspår och satte den på en hög jävla volym (rock måste lyssnas på en volym som är precis under gränsen att spräcka din skalle för att avnjutas ordentligt. Ungefär som att champagne ska vara kall).
Random.
Play.
…
En snabb, uppkäftig liten tonårsgitarr började fräsa. Och spotta. Ett gäng skitsura trummor började banka. Sen ökade takten. Instrumenten malde på. Plötsligt slutade trummorna och gitarren la ett litet lick för att sen komma tillbaka hårdare och tyngre tillsammans med trummorna. Chugga-chugga-chugga lät det.
Efter en minut av den här rock-chocken kommer en ung viril mansröst in.
”End of passion play, crumbling away
I’m your source of self-destruction
Veins that pump with fear, sucking darkest clear
Leading on your deaths construction”
Ingen stor poesi direkt, men jävligt mycket rock.
Jag kommer på mig själv med att skaka och darra med benet i takt med musiken, mitt anlete pryddes av ett stort jäkla leende.
Fy satans kuk i helvete vad bra Metallica var!
Det är lätt att glömma nuförtiden när de mest spenderar dagarna med att bråka, stämma sin publik och släppa riktigt jävla tråkig musik. Men man ska inte glömma Metallica när de var magiska – för de var inte bara magiska som i att de släppte några bra skivor. De var magiska som i att de spelade skiten ur vem fan som helst, utan att blinka – men samtidigt behöll de sina känsligare kvaliteer och kunde göra riktigt snygga ballader utan att de tvunget skulle handla om hjärta och smärta (en kvalité som tyvärr mina barndomsidoler Guns N’ Roses saknade).
Jag mindes någonstans i bakhuvudet att en del låtar gjorde sig riktigt bra i den där Symfoniversionsskivan som de släppte sent i sin karriär. Äh vafan, det är bara att släppa sin rädsla för rockklyschor. Rock och orkestrar kan kanske slippa vara Yngwie Malmsteen och riddarrock.
Ingen idé att chansa på att höra sliskiga violiner i någon ballad. Det fick bli Master of puppets igen.
Mmm… det där introt är så djävulsk bra…
Jag kommer på mig själv med att skratta år James Hetfields smått löjliga ”Hellll Yeaaaaah!” som ropas ut till publiken till och från. Jag vet sen innan att karln är från Californien och inte från Texas så det låter dessutom lite pålagt. Det är här det börjar klarna för mig vad som är så störigt med Metallica. Jag har mer än gärna dissat dem och skrattat åt hur patetiska de är. Av många anledningar. De är arroganta mot sina fans, de förstår sig inte på hur de ska dra nytta av nedladdning och försöker istället stoppa den (Napster, någon?), de bråkar inbördes och de släpper dåliga skivor nuförtiden (ja de är dåliga, ibland tänker man att Load och framåt är ok. Och visst är det ok på sätt och vis, men innerst inne i sitt hjärta så vet man att de är skit och att man bara inte vill erkänna det).
Men det är inte bara det. Det är något värre som stör. Ärligt talat kan jag leva med alla anledningar jag listade alldeles nyss, arrogans mot fans är ju bara när de är på surhumor och går över, nedladdningsbråken handlar bara om att de inte riktigt förstår, inbördes bråk rör mig egentligen inte i ryggen eftersom jag inte känner någon av dem personligen och samtliga artister jag gillar släpper bara skit nuförtiden (Bowie, Manson, kent, NIN, etc).
Det som stör mig är just de där ”Hell yeah” och den falskdoftande rockattityden. Det är liksom bara FÖR töntigt. Hårdrock är som hårdrockare. Skriker mycket när de är fulla, men i grund och botten ganska mjuka och mysiga människor som man mer än gärna umgås ett tag med. Det blir ganska töntigt när de försöker vara tuffa eller hårda eftersom det bara blir pannkaka. Jag kommer osökt att tänka på ett rockprogram som gick på SVT där en finnig 18-åring tittade dödsallvarligt in i kameran och sa (på typisk skolengelska) ”metall i strong, metall is true, metall is forever” – vilket för mig summerar exakt hur fånigt det låter när James Hetfield, 44, gapar ur sig dylikt till sin publik.
Det är då det slår mig (med lite hjälp av min, något mer, klarsynta sambo). När jag lyssnar på publikresponsen under låten (skivan S&M är inspelad live) skvallrar den om en del av ekvationen som helt förbigått mig.
James Hetfield ropar ”hell yeah” i sin mick, inte för att vara cool utan helt enkelt för att framför honom befinner sig tusentals med människor som älskar honom och sjunger med i hans texter. Fatta vilken kick det måste vara att stå där, fatta vilken energi och glädje som genomsyrar allt som är metallica när de står där och får göra precis vad de älskar.
Jag skulle inte kunna hålla mig cool på riktigt i en sån situation. Jag skulle skulle skrika tills det inte fanns något kvar av mig. ”Hell Yeah” och andra tradiga rockklyschor skulle hagla ur mig på löpande band.
Så då är det dags att se över sina val här i livet och kanske försöka erkänna att jag tycker Metallica är riktigt bra och inte alls så töntiga som jag trott. Det handlar återigen om rocken. Rocken som kastar ur allt du inte behöver i kroppen och försätter dig i en extatisk trans när den fångar dig. För vissa är det här bara BS och de kommer aldrig hålla med mig, men rocken har något som är svårt att hitta någon annanstans. Antingen kan du känna det eller så kan du inte. För mig är det samma känsla som första gången jag hörde ”I bergakungens sal” på hög volym. Jag blev så till mig att jag var tvungen att röra på mig. Det gick inte att sitta still – och det är precis den nerven som rocken kittlar när den når dig. Allt annat blir oväsentligt och lite tråkigt, som torrt bröd.
Det är också den känslan som gör att hårdrockare är så djävulsk sköna människor. Inte särskilt coola eller hårda, men liksom ”skalade” på något vis. Det finns inget jidder, inget onödigt – det handlar bara om rocken och njutningen och gemenskapen i att förstå det och känna det tillsammans.
Som Hetfield säger efter S&M-versionen av ”Fuel”; That felt pretty good!
Hårdrockare. Skittrevliga!
