Jag lyssnade på Rock

Tänk tillbaka.

Du är nånstans i mitten av tonåren. Livet är skit. Du har en riktig flykt från verkligheten. Du har en kanal där du får vara precis som du vill. En plats där din vilja är lag.

Jag talar om musik.

Idag är det jävligt tufft att ha suttit ensam i sitt tonårsrum med nåt halvkänt brittiskt band som sjunger om ångest och kärlek till toner från aukustiska gitarrer. Melodiska slingor med ren röst från sångare med konstant huvudvärk.

Det ÄR coolt att ha växt upp med indiepop. Oavsett vad.

Jag växte inte upp med indietoner.
Jag växte upp med rock. Mycket otrendigare och fasansfullt fel om man är musik-kille idag.

Återigen. Tänk tillbaka.

När jag pratar med folk om tonårsmusik så säger indiefolket att de satt och storgrät till Popsicle. De levde ut sin ångest och sin frustration manifesterad till sorg och vemod.

Jag lyssnade på rock.

Alla jag pratar med som gjorde detsamma talar inte om salta tårar och vemod och stygn i armar. De talar istället om ilska, om hat. De talar om en musik som inte lugnade ner dig och lät dig gråta ut vid en imaginär britts axel, de talar om en musik som fick dig att bli starkare av ditt adrenalin. Om en musik som fick dig att kanalisera din ångest och frustration i Ilska!

Musik som får dig att skrika tills rösten spricker.
Musik som får dig att skaka av energi som bara måste få komma ut.

Det här är en textrad ur en mycket vacker och vemodig Radioheadlåt

A heart that’s full up like a landfill,
a job that slowly kills you,
bruises that won’t heal.

En himla söt låt. Och väldigt bra!
Jag hörde den dock inte förrän jag var 21 år.

Det här är vad jag hade i lurarna i tonåren

Nothign suffocates you more
than the passing of everyday human events
and isolation is the oxygen mask
you make your children breathe in to survive

But I’m not a slave to a God
that doesn’t exist
I’m not slave to a world
that doesn’t give a shit

Fight! Fight! Fight! Fight!

Eller varför inte kort…

No more. the small one, the weak one, the frightened one.
Running from beatings, deflating. I?m becoming more
Than a man. more than you ever were. driven and burning
To rise beyond jesus.

I?m born again
with snakes eyes
Becoming
godsize

Jag lyssnade på rock.
Jag grät inte ut min ångest.

Jag blev förbannad och genom styrkan jag fick ut av min ilska kunde jag försöka göra något åt saken. Min ilska kunde jag använda.

(Jag är väl medveten om hur löjligt ”dark-side-Star-Wars-Sith”-predikerande det blir, men det skiter jag i. Det är ändå bara utklädda-sci-fi-konvents-besökare som bryr sig.)

Och även fast jag är musik-kille idag och inte kan vara en del av den där coola clique:n som kan diskutera Radioheads första garage-EP med lyrisk nostalgi, även fast jag får sneda blickar när jag pratar om Pantera eller Metallica i min nostalgitripp, även fast jag Aldrig kan vara helt ”rätt” bland mina intressekollegor…

…så är jag jävligt glad.

För jag lyssnade på rock.
Dum, hatisk och våldsam rock.

Men dumheten, hatet och våldet har gjort mig starkare än jag någonsin hade kunnat vara annars.

Jag lyssnade på rock.
Och tack gode Gud för det.

Top 10 rocklåtar som fick mig att överleva tonåren
10. March of the Pigs, med Nine Inch Nails
9. Dopes To Infinity, med Monster Magnet
8. Lost in the Garden of Eden, med Guns N’ Roses
7. Smells Like Teen Spirit, med Nirvana
6. Ride the Lightning, med Metallica
5. Shotgun Blues, med Guns N’ Roses
4. Irresponsible Hate Anthem, med Marilyn Manson
3. Becoming, med Pantera (citerad ovan)
2. Come As Yor Are, med Nirvana
1. Coma, med Guns N’ Roses