Jag var på blodcentralen idag och gav blod.
Det var lika obehagligt och hemskt som det brukar vara, men idag var det, utöver de vanliga hemskheterna, smärtsamt också.
Jag är EXTREMT nålrädd. Jag skulle aldrig kunna bli heroin chic. Jag pallar inte med nålar, de är vidriga.
Jag tror jag är hyperkänslig i skinnet eller något sånt. Tycker till exempel att myggbett gör ont. Seriöst. Jag känner dem och de smärtar.
Om en mygga tänker bita mig ger hon sig in på ett kamikaze-uppdrag.
När jag ger blod säger jag alltid till om detta för sköterskan som ska göra själva sticket. Jag berättar om hur nålrädd jag är och hur jag vill att hon gör (förvarna, räkna ner från 3, stick – ungefär). De skrattar alltid och förklarar att det inte gör ont och blablabla, men de är alltid snälla och de gör som jag bett dem. ”Nu kommer det, tre, två, ett, [stick]”
Idag var det lite annorlunda. De gjorde som vanligt med skrattandet och tre-två-ett:andet, men sen kom skillnaden. Den trevliga sköterskan förvandlas till Freddy Kreuger och började vicka och jucka med nålen. Hon skrev typ sin namnteckning INNE I MIN ARM. Jag började nästan gråta av smärta (men höll mig, folk skrattade redan åt mig för att jag var så rädd och harig av mig – en del fnissade rejält efter att ha hört min ”så här jävla nålrädd är jag-historia” och sen sett hur nålen joxades runt i armen på mig.)
- Aj! Vad gör du?
- Det här blodkärlet rullar.
- Va? Jaha? Vad gör man då då?
- Jag måste få in nålen långt in i det bara…
Hon tänker alltså vålsamt penetrera mitt blodkärl med en 5 centimetersnål (tjock som en flodhäst).
Hon tittar på mig och viskar…
- Bit ihop nu
Sen tar hon ett rejält tag om min armbåge och stöter nålen våldsamt in djupare i mig. Jag känner den kalla metallen jobba sig genom senor, märg och muskler. Tårar börjar rinna ner för mina kinder. Efter 20 sekunder av den här tortyren ger hon upp och ber mig hålla i nålen medan hon hämtar hjälp. Jag är nu så öm att minsta rörelse av nålen smärtar något fruktansvärt. Jag är också rädd och chockad och REJÄLT darrig.
Jag är ganska darrig rent allmänt, men nu skakar jag som ett epilepsianfall. Varje vibration i mig ökar smärtan som ökar vibrationen som ökar smärtan som ökar vibrationen…
Nu anländer min sjuksyster med två av hennes kollegor. En av dem tar nålen ur min darriga hand, ser beklagligt på mina blöta kinder, stryker mig genom håret och säger med öm moderlig röst:
- Snart är det över.
Om det här vore en pjäs av Gardell skulle de andra blodgivarna i rummet ge mig duktigt med stryk i fikarummet sen.
Den moderliga sköterskan drar ut nålen en bit. Håller min arm stilla och kör genom nålen med kraft. Jag känner hur det blir mörkare i rummet. Jag håller mig vid medvetande by sheer strenght of mind. Jag blundar hårt. Sen ljusnar det lite och jag hör någonstans långt borta att sköterskorna med darriga röster ber mig öppna ögonen så de vet att jag inte svimmat. Försiktigt öppnar jag ögonen, jag ser grumligt och suddigt. Bilden klarnar sakta. Det är som immiga glasögon som måste vänja sig vid värmen.
Ur min arm sticker nålen och den genomskinliga slangen är röd, helt röd. Det sitter ett berg av tejp som håller den på plats.
Det gör ont. Väldigt ont.
När jag är legat på sjukstolen och våndats i min smärta tillräckligt länge kommer den ursprungliga sköterskan fram och känner mig i pannan.
- Du är helt iskall, gubben. Hur mår du?
- Jag mår ok, lite groggy bara.
- Jag fäller upp dina ben så du får lite färg igen. Kan du röra lite på fötterna för mig?
Där ligger jag, i en sjukstol med benen högt som om jag var i en gynstol.
15 minuter senare står jag med en presentcheck på 50 kr och en trisslott utan vinst i handen och försöker låsa upp min cykel med bara en hand.
Jag är så förnedrad…
