Som en del läsare vet är jag en student (bland annat). Som student, framförallt som student vid min institution (K3 vid Malmö Högskola) är man ofta i en situation att man gör ett projekt. Man får en deadline och några milstolpar som ska passeras på vägen och i slutet är det en stor redovisning då man ska visa upp vad man gjort.
Nu är det som så att den utbildning jag går (Interaktionsdesign) inte är en direkt länk till arbetsmarknade, det är inte som t ex kläkare eller advokat där det finns en snitslad ban att ta sig genom så är man ute i branschen sen – nej, min utbildning är mer som en portföljbyggare. Utbildningen ger rådgivning och tid och utrymme för att bygga en vettig portfölj att sedan visa upp vid jobbansökningar i framtiden. ”Detta har jag gjort, detta klarar jag av, dessa är mian visioner” – så att säga.
Det som är bra med den typen av utbildningar är att man får lära aig att investera i sina projekt. Vill förtydliga här att det inte handlar om pengar. Jag talar om att investera i tid och engagemang.
Jag skulle t ex kunna ta min examen genom att endast hoppa genom de ringar som mina professorer sätter upp och gå ut med ett papper i handen som säger att jag är utbildad interaktionsdesigner, men vad skulle det göra för mig? Jag får inga jobb utan att kunna visa upp att jag faktiskt kan något också. Pappret räcker inte så långt.
Om jag däremot anstränger mig lite mer att göra projekt som faktiskt är intressanta för mig och som faktiskt ger något av värde så får jag så mycket mer än ett papper. jag kan lungt ta ett IG bara för att ha ett riktigt bra projekt i portföljen.
Detta är med i planeringen från institutionens sida och det märks, de krav som ställs på projekten är i regel inte så höga, de ska dokumenteras, de ska skrivas rapporter och de ska redovisas och opponeras på, men kvalitéen på det objekt som skapats är nästan oväsentligt. Vi blir tränade i resten men det faktiska visionära arbetet och det hårda tröga jobbet med att få den att fungera ligger i våra egna händer. Att kunna googla fram lösningar är av stor nytta i framställningen av projekten. Allt vi gör ligger i en experimentiellt zon där det inte finns färdiga lösningar att hämta, det finns inga bestämda fakta att ta fram och citera – om så vore fallet har vi misslyckats eftersom vi inte skapat något eget.
Så, nog om min vad vi gör på min utbildning, det har jag endast förklarat för att kunna säga följande:
Det jag lärt mig mest är att genom att gå in fullhjärtat i projekt, t.o.m. de som inte verkar särskilt bra från början så lär jag mig desto mer i slutändan. Den typen av tänkande är applicerbart i nästan vad som helst.
Säg att du är amatörskådis och har gått med på att göra en pjäs du egentligen inte gillar ( t ex ”En handelsresandes död” som jag personligen tycker är trist) – visst kan du fjäsa dig genom den och ”klara av det” i slutet, men vad har dett gett dig? har det nästan itne kostat dig desto mer, när du inte riktigt fpått något ut av det men ändå lagt ner lite tid på det. Vore det inte bättre att istället ta ett djupt andetag och vada dig genom skiten, kostar mer i tid och energi men du får åtminstonde ut något i aslutet istället för att stå där, några månader fattigare men ingen riktigt erfarenhet rikare?
Sätt dig dessutom i alla andras sits som ska se pjäsen, eller vad det nu är för projekt det handlar om – det finns inget så trist som att se ett halvhjärtat projekt (jo det finns massor, egentligen, men lite överdrifter ska man tåla i en argumenterande text).
Summan av detta humorbefriade inlägg är att det lönar sig att göra saker ordentligt och på riktigt, även om det är jobbigt – både för dig och för alla andra.
