Min podcast har launchat!

Jag och två vänner har äntligen fått tummen ur och launchat vår tv-spelspodcast.

Du hittar den på

www.savepunkt.se

Coralinti

Skrev en vattenvärldssimulator i Processing:

Meningslös men vacker. Ladda ner och kör hemma för fin fullscreen version. (Kräver JAVA)

Windows

Mac OSX

Linux

Ladda ner, zippa upp, starta! (Tryck ESC för att stänga)

…some kind of justice

Härom dagen trillade en hylla med CD-skivor ner på golvet i vårt vardgasrum. En viss någon (jagjagjag) hade använt alldeles för små plugg så konsolerna hade helt sonika släppt taget om väggen och golvet var täckt av cd-skivor.

Medan jag plockade ordning alla skivorna igen råkade jag ramla över några av Frankies skivor. Ett mycket välbekant omslag tittade fram. Det var Metallicas debutalbum Kill ‘em all.

Jag har som ett projekt i mitt liv att samla alla musik jag gillar på en av mina USB-hårddiskar så att min iPod kan innehålla allt jag kan tänkas vilja lyssna på – självklart måste jag ju ha lite Metallica också. Det var ju bra nån gång har jag för mig.

Jag laddade in skivan i datorn och började rippa musiken till mp3:or. När det var klart provlysnade jag lite för att se ifall det var något hack eller så.

Jag lyssnade på Jump in the fire, mitt gamla favoritspår från den skivan. Jävlar alltså. Metallica hade nåt att komma med 1983. Det bara river i mitt rockhjärta.

Nej, vafan – det här måste undersökas vidare tänkte jag och gick helt sonika till min favorittorrent-sida och sökte på ”metallica discography”.

En liten fotnot här; om det är någon musik som det är viktigt att ladda ner så är det just Metallicas

Några timmar senare satt jag med kompletta samlingen Metallica. Jag rensade ur lite live-shit och bootlegs jag inte ville ha.

Gjorde ordning en spellista med samtliga Metallicaspår och satte den på en hög jävla volym (rock måste lyssnas på en volym som är precis under gränsen att spräcka din skalle för att avnjutas ordentligt. Ungefär som att champagne ska vara kall).

Random.

Play.

…

En snabb, uppkäftig liten tonårsgitarr började fräsa. Och spotta. Ett gäng skitsura trummor började banka. Sen ökade takten. Instrumenten malde på. Plötsligt slutade trummorna och gitarren la ett litet lick för att sen komma tillbaka hårdare och tyngre tillsammans med trummorna. Chugga-chugga-chugga lät det.

Efter en minut av den här rock-chocken kommer en ung viril mansröst in.

”End of passion play, crumbling away
I’m your source of self-destruction
Veins that pump with fear, sucking darkest clear
Leading on your deaths construction”

Ingen stor poesi direkt, men jävligt mycket rock.

Jag kommer på mig själv med att skaka och darra med benet i takt med musiken, mitt anlete pryddes av ett stort jäkla leende.

Fy satans kuk i helvete vad bra Metallica var!
Det är lätt att glömma nuförtiden när de mest spenderar dagarna med att bråka, stämma sin publik och släppa riktigt jävla tråkig musik. Men man ska inte glömma Metallica när de var magiska – för de var inte bara magiska som i att de släppte några bra skivor. De var magiska som i att de spelade skiten ur vem fan som helst, utan att blinka – men samtidigt behöll de sina känsligare kvaliteer och kunde göra riktigt snygga ballader utan att de tvunget skulle handla om hjärta och smärta (en kvalité som tyvärr mina barndomsidoler Guns N’ Roses saknade).

Jag mindes någonstans i bakhuvudet att en del låtar gjorde sig riktigt bra i den där Symfoniversionsskivan som de släppte sent i sin karriär. Äh vafan, det är bara att släppa sin rädsla för rockklyschor. Rock och orkestrar kan kanske slippa vara Yngwie Malmsteen och riddarrock.

Ingen idé att chansa på att höra sliskiga violiner i någon ballad. Det fick bli Master of puppets igen.

Mmm… det där introt är så djävulsk bra…

Jag kommer på mig själv med att skratta år James Hetfields smått löjliga ”Hellll Yeaaaaah!” som ropas ut till publiken till och från. Jag vet sen innan att karln är från Californien och inte från Texas så det låter dessutom lite pålagt. Det är här det börjar klarna för mig vad som är så störigt med Metallica. Jag har mer än gärna dissat dem och skrattat åt hur patetiska de är. Av många anledningar. De är arroganta mot sina fans, de förstår sig inte på hur de ska dra nytta av nedladdning och försöker istället stoppa den (Napster, någon?), de bråkar inbördes och de släpper dåliga skivor nuförtiden (ja de är dåliga, ibland tänker man att Load och framåt är ok. Och visst är det ok på sätt och vis, men innerst inne i sitt hjärta så vet man att de är skit och att man bara inte vill erkänna det).

Men det är inte bara det. Det är något värre som stör. Ärligt talat kan jag leva med alla anledningar jag listade alldeles nyss, arrogans mot fans är ju bara när de är på surhumor och går över, nedladdningsbråken handlar bara om att de inte riktigt förstår, inbördes bråk rör mig egentligen inte i ryggen eftersom jag inte känner någon av dem personligen och samtliga artister jag gillar släpper bara skit nuförtiden (Bowie, Manson, kent, NIN, etc).

Det som stör mig är just de där ”Hell yeah” och den falskdoftande rockattityden. Det är liksom bara FÖR töntigt. Hårdrock är som hårdrockare. Skriker mycket när de är fulla, men i grund och botten ganska mjuka och mysiga människor som man mer än gärna umgås ett tag med. Det blir ganska töntigt när de försöker vara tuffa eller hårda eftersom det bara blir pannkaka. Jag kommer osökt att tänka på ett rockprogram som gick på SVT där en finnig 18-åring tittade dödsallvarligt in i kameran och sa (på typisk skolengelska) ”metall i strong, metall is true, metall is forever” – vilket för mig summerar exakt hur fånigt det låter när James Hetfield, 44, gapar ur sig dylikt till sin publik.

Det är då det slår mig (med lite hjälp av min, något mer, klarsynta sambo). När jag lyssnar på publikresponsen under låten (skivan S&M är inspelad live) skvallrar den om en del av ekvationen som helt förbigått mig.

James Hetfield ropar ”hell yeah” i sin mick, inte för att vara cool utan helt enkelt för att framför honom befinner sig tusentals med människor som älskar honom och sjunger med i hans texter. Fatta vilken kick det måste vara att stå där, fatta vilken energi och glädje som genomsyrar allt som är metallica när de står där och får göra precis vad de älskar.

Jag skulle inte kunna hålla mig cool på riktigt i en sån situation. Jag skulle skulle skrika tills det inte fanns något kvar av mig. ”Hell Yeah” och andra tradiga rockklyschor skulle hagla ur mig på löpande band.

Så då är det dags att se över sina val här i livet och kanske försöka erkänna att jag tycker Metallica är riktigt bra och inte alls så töntiga som jag trott. Det handlar återigen om rocken. Rocken som kastar ur allt du inte behöver i kroppen och försätter dig i en extatisk trans när den fångar dig. För vissa är det här bara BS och de kommer aldrig hålla med mig, men rocken har något som är svårt att hitta någon annanstans. Antingen kan du känna det eller så kan du inte. För mig är det samma känsla som första gången jag hörde ”I bergakungens sal” på hög volym. Jag blev så till mig att jag var tvungen att röra på mig. Det gick inte att sitta still – och det är precis den nerven som rocken kittlar när den når dig. Allt annat blir oväsentligt och lite tråkigt, som torrt bröd.

Det är också den känslan som gör att hårdrockare är så djävulsk sköna människor. Inte särskilt coola eller hårda, men liksom ”skalade” på något vis. Det finns inget jidder, inget onödigt – det handlar bara om rocken och njutningen och gemenskapen i att förstå det och känna det tillsammans.

Som Hetfield säger efter S&M-versionen av ”Fuel”; That felt pretty good!

Hårdrockare. Skittrevliga!

Profeten Muhammed

The Profet Muhammed

Det här är min tolkning av hur profeten Mohammed ser ut.

Det här har jag inte gjort för att jag särskiljer ut att muslimer skulle vara dumma i huvet, utan det här har jag gjort för att exemplifiera att religiös lag bara råder OM MAN ÄR RELIGIÖS SJÄLV.

Jag, som ateist, har RÄTT att avbilda den muslimska profeten Mohammed precis hur mycket jag vill och ingen har rätt att hota eller skada mig för det.

Mitt exempel ovan är respektlöst så in i helvete, men respekt och lag är inte samma sak. Att bli kallad fula saker och få höra att jag kommer brinna i helvetet för det här är självklart en reaktion jag får räkna med, men det håller sig liksom inom de gemensamma lagarnas ramar, hur otrevligt jag än tycker att det är.

Judar får inte äta skaldjur – jag får.
Katolskt kristna får inte använda preventivmedel – jag får.
Muslimer får inte avbilda Mohammed – Jag får.

Så… religiösa fundamentalister i världen: Jag pissar på er!

WordPress kan inte på något sätt hållas ansvariga för den text och bild som publicerats här.

FaceFuck

”Facebook äger allt du publicerar på facebook!” berättade en massa skräptidningar (läs gratis- och kväll-tidningar) under förra hösten.

Varenda gång jag läst det har jag slagits av samma tanke: DET STÅR JU FÖR FAN I ANVÄNDARVILLKORLET. Alla medlemmar på sidan måste ju någonstans acceptera ett avtal. Är du så jävla mån om att behålla dina festbilder från Kos eller vad fan du nu lagt upp på nån hemsida så ACCEPTERA INTE AVTALET då!?!

Jag blir seriöst pissed off, vad fan är det för jävla amöbor till folk som går och blir upprörda när facebook facufuckar alla sina användare. DET ÄR ETT FÖRETAG, DET ÄR DET HÄR DE GÖR, PER DEFINITION.

Passar det inte så sluta använda tjänsten de erbjuder då.

Jag har blogg här på wordpress för att de erbjuder en gratis tjänst där jag med enkla klick och utan kodning kan publicera texter online hyfsat smärtfritt. Eftersom tjänsten jag nyttjar är gratis så finns det förstås ett annat sorts pris – i detta fallet är det googles sk ”ad-sense”-reklamer som syns på siten. Jag gillar det inte, inte någonstans, men jag är inte så in i helvete korkad att jag tror att det finns något som är gratis utan någon slags hake.

Någonstans måste någon betala för att tillhandahålla en tjänst och därigenom vill de åtminstonde gå runt, helst gå med vinst.

Undantagen kallas välgörenhet, men där vinner man goodwill istället, vilket också är en slags kapital.

Du behöver inte gilla det, men du måste i alla fall fatta det.

Ordning och reda

Jag håller på att bolla med en tanke som promenerar farligt nära en mycket allvarlig och generaliserande tes. Jag är osäker på om den ens är värd att ta upp med tanke på att jag inte ens bestämt mig för om jag tror på den eller inte – eller ens om den har någon plats alls.

Jag låter er hjäpa mig. Är det här helt ute och cyklar?

Många säger att ”invandrare” ligger bakom mest fuskande och regelbrytande i vårt avlånga land. Huruvida detta är sant eller inte tycker jag är löjligt att ens diskutera (kolla statistiken så ser du själv hur det egentligen ligger till).

En del andra människor säger då ”Ja, ok, det är inte en majoritet invandrare, men det beror ju bara på att invandrare inte är lika många som svenskar i det här landet. Om man kollar mängden brott per grupp så är det vanligare i invandrargrupper.”

Jag ställer mig mycket tveksam till ett sånt uttalande. Först och främst vet jag inte om det finns någon grund för att ens yttra det. Nästa argument (om påstående skulle vara sant alltså) är att det beror på att invandrare oftast tillhör den samhällsgruppen med sämre ställt än medelsvensson och att det då skulle vara deras överrepresantation i den socialgruppen som avgör brottsstatistiken (som vi fortfarande inte har något bevis för i första ledet).

Min tanke då, för att återknyta till de inledande styckena, är då denna ytterst kontroversiella icke-processade lilla godbit.

När man talat om dessa ”Invandrare” betyder det oftast underförstått muslimer. De flesta muslimer i Sverige, gissar jag, kommer från stater med muslimskt styre. Stater som är proppfulla av regler. Stater som inte låter individer ha en egen moral för något sådant ansvar ska man inte ge till folket, nej det ska ledare sköta.

Min tanke är då: Om man kommer från en sådan stat där man inte getts utrymme att formulera en kodex. Vad händer när man kastas in ett annat samhälle och förväntas att vips känna till och följa den rådande kodexen (skilj på kodex och lag här). Är det så konstigt att ta för sig när man fått svälta frihet?

Tja… jag vet inte, tanken är obekväm… den liksom förutsätter att det skulle ligga en önskan att bryta regler inom hårt hållna kulturer samt att den dumförklarar individen och tar ifrån den sitt egna fria agerande och tänkande. Jag är faktiskt inte riktigt säker på att jag vill yttra tanken högt utan att veta mer, men jaja, nu skriver jag den här.

Jag kanske gått och blivit folkhemsrasist? Hjälp mig!

Att investera i sina projekt

Som en del läsare vet är jag en student (bland annat). Som student, framförallt som student vid min institution (K3 vid Malmö Högskola) är man ofta i en situation att man gör ett projekt. Man får en deadline och några milstolpar som ska passeras på vägen och i slutet är det en stor redovisning då man ska visa upp vad man gjort.

Nu är det som så att den utbildning jag går (Interaktionsdesign) inte är en direkt länk till arbetsmarknade, det är inte som t ex kläkare eller advokat där det finns en snitslad ban att ta sig genom så är man ute i branschen sen – nej, min utbildning är mer som en portföljbyggare. Utbildningen ger rådgivning och tid och utrymme för att bygga en vettig portfölj att sedan visa upp vid jobbansökningar i framtiden. ”Detta har jag gjort, detta klarar jag av, dessa är mian visioner” – så att säga.

Det som är bra med den typen av utbildningar är att man får lära aig att investera i sina projekt. Vill förtydliga här att det inte handlar om pengar. Jag talar om att investera i tid och engagemang.

Jag skulle t ex kunna ta min examen genom att endast hoppa genom de ringar som mina professorer sätter upp och gå ut med ett papper i handen som säger att jag är utbildad interaktionsdesigner, men vad skulle det göra för mig? Jag får inga jobb utan att kunna visa upp att jag faktiskt kan något också. Pappret räcker inte så långt.

Om jag däremot anstränger mig lite mer att göra projekt som faktiskt är intressanta för mig och som faktiskt ger något av värde så får jag så mycket mer än ett papper. jag kan lungt ta ett IG bara för att ha ett riktigt bra projekt i portföljen.

Detta är med i planeringen från institutionens sida och det märks, de krav som ställs på projekten är i regel inte så höga, de ska dokumenteras, de ska skrivas rapporter och de ska redovisas och opponeras på, men kvalitéen på det objekt som skapats är nästan oväsentligt. Vi blir tränade i resten men det faktiska visionära arbetet och det hårda tröga jobbet med att få den att fungera ligger i våra egna händer. Att kunna googla fram lösningar är av stor nytta i framställningen av projekten. Allt vi gör ligger i en experimentiellt zon där det inte finns färdiga lösningar att hämta, det finns inga bestämda fakta att ta fram och citera – om så vore fallet har vi misslyckats eftersom vi inte skapat något eget.

Så, nog om min vad vi gör på min utbildning, det har jag endast förklarat för att kunna säga följande:

Det jag lärt mig mest är att genom att gå in fullhjärtat i projekt, t.o.m. de som inte verkar särskilt bra från början så lär jag mig desto mer i slutändan. Den typen av tänkande är applicerbart i nästan vad som helst.

Säg att du är amatörskådis och har gått med på att göra en pjäs du egentligen inte gillar ( t ex ”En handelsresandes död” som jag personligen tycker är trist) – visst kan du fjäsa dig genom den och ”klara av det” i slutet, men vad har dett gett dig? har det nästan itne kostat dig desto mer, när du inte riktigt fpått något ut av det men ändå lagt ner lite tid på det. Vore det inte bättre att istället ta ett djupt andetag och vada dig genom skiten, kostar mer i tid och energi men du får åtminstonde ut något i aslutet istället för att stå där, några månader fattigare men ingen riktigt erfarenhet rikare?

Sätt dig dessutom i alla andras sits som ska se pjäsen, eller vad det nu är för projekt det handlar om – det finns inget så trist som att se ett halvhjärtat projekt (jo det finns massor, egentligen, men lite överdrifter ska man tåla i en argumenterande text).

Summan av detta humorbefriade inlägg är att det lönar sig att göra saker ordentligt och på riktigt, även om det är jobbigt – både för dig och för alla andra.

”H&m / Cheap Monday Bedriver Satanism Mot Barn!”

Snubblade över denna lilla pärla:

http://www.kyrkforum.se/ovrigt/320-h-m-cheap-monday-bedriver-satanism-mot-barn.html

Saken är då som sådan; klädesmärket Cheap Monday spelar på lite tuff-nerver och har dödskallar och uppochnervända kors och små barsnliga kärleksförklaringar till Satan på tvättrådslapparna i sina kläder. Humorbefriade fundamentalister har upptäckt detta (varför de nu behöver klädesplagg som ser ”alternativa” ut, duger det inte med den klassiska ”nördig kristen”-looken längre?)* och i sann löpsedelstil rasar de över detta.

Den största boven i dramat ska tydligen vara klädjätten HM, eftersom de säljer Cheap Monday:s kläder i deras butiker.

Personerna bakom Cheap Monday håller stilen i media och spelar på strängen med citat som:

”Så här: Att satanism skulle stå för en “sköt dig själv och skit i andra”-mentalitet stämmer inte alls för oss på Cheap Monday. Den synen på livet och satanismenär ett nytt påfund från Church Of Satan som grundades i modern tid av charlatanen Anton LaVey (1930-1997). Han var en idiot.
Den satanism som vi intresserar oss för ligger längre bak i tiden. När skörden var dålig trots att man sprungit till kyrkan varje söndag. När man läste i bibeln att den där snubben i himlen inte tyckte att man skulle sätta sig upp mot överheten eller störta förtryckarna. Satan för oss är ett sätt att gå runt den självgoda typen uppe i skyn och göra nåt åt saken själv. Mot en gud som förövrigt straffar dig och dina barn in till sjunde led om du har otur eller kanske som Onan spiller din säd då och då.’

Eller vaför inte:

”Här kommer ett svar på frågan om det uppochnedvända korset. Det är som sagt ett sådant, och djävulsdyrkan är ett stående tema för oss på Cheap Monday. Djävulen är en rätt så soft snubbe när man väl lär känna honom. Till hösten koncentrerar vi oss mestadels på hudsjukdomar och att döda andras föräldrar, men Satan kommer alltid att ligga oss varmt om hjärtat.”

De krista på kyrkforum.se försöker nu protestera på löjligaste vis. Några vill kontakta media, en del har försökt och de flesta nyhetsrapporterarna har väl sagt typ, ”Intressant, vi ska kontrollera detta, ring itne oss, vi ringer dig” vilket i mediasnack betyder ungefär ”Vem bryr sig, ring inte oss igen med dina fåniga ‘nyheter’”. Några vill samlas utanför HM och demonstrera, vilket för mig skulle vara sjukt bra marknadföring för Cheap Monday och nästan tolkas som en legitim PR-kupp.

Här några sköna citat från kyrkforum.se:

”Nåja, han känner inte Gud, och Gud vill inte kännas vid honom, smussla med lappar i kläder………fegis skulle jag vilja kalla den designern på Cheap Monday.”

”Min syster hade två par jeans av märket Cheap Monday som hon klippte sönder när hon fick höra.”

”BOJKOTT i Guds namn för de minstas skull som vi måste rädda !”

”Vade Retro satane-Chep Monday in Nomine Domine Patri et Filii et Sancti Spritus, in secula seculorum + + + Amen”

De två sista där är de bästa tycker jag. Först hjältemodet i att ständigt känna att man måste rädda sina barn, det är sanslöst komiskt att se och sen den übertrötta latinen efter det. Hahaha.

I forumet har en del utomstående gått in och försökt resonera med dessa människor, inte barnsligt och elakt som jag skulle ha gjort det utan ganska försynt försökt förklara att det kanske inte är så mycket att haka upp sig på. De har mötts av detta svar:

”TYDLIGEN HAR VI GJORT RÄTT EFTERSOM NI ALLA ATTACKERAR DETTA FORUM.

MEN DÅ KONTAKTAD MYNDIGHET HAR HITTA IP-NUMMER (ÄVEN DE SOM GÅTT VIA EN HEMSIDAS SERVER SOM ERBJUDER ”hemliga” IP_NUMMER)
SÅ HAR MAN TYDLIGEN I ALLA FALL HITTA SNART SAMTLIGA.

Tydligen så har en av de som filibustrat och försökt spamma vår hemsida eradn haft denna myndighet efter sig, för vi blev först kontaktade via e-mail och jag sade OK det är snart ett allvarligt problem, SÅ VISST KÖR PÅ BARA”

Vilken myndighet? Vad ska ske? Det finns inte ett uns av lagbrott. Det enda kyrkfoum kan göra är ju att banna dessa tomstående för att skriva. Då har vi alltså idioti på två nivåer. Först är de dumma nog att vara religiösa (mer om varför det är dumt i ett annat inlägg någon gång) dels är de lost vad gäller lagar och rätt på nätet och misstänkligen är de också tekniskt handikappade eftersom de tunnlar de pratar om som gömmer IP-nummer är så pass stabila att inte ens staten och polisen ser genom dem utan att med husrannsakan be om uppgifterna.

Nej, personligen är jag tacksam och lycklig över att veta att mina kläder är befriade från skammen av att sitta på en kristen kropp.

*Den parantesen är att betrakta som ett försök till kränkande humor gentemot stereotyp-kristna, liksom merparten av detta inlägg.

Konsumentköplagen och Tv-spel

Ganska ofta på forum där stinna tv-spelare sitter och klagar på sina maskiner ser jag inlägg som detta:

”Enligt konsumentköplagen har du rätt till ersättning för all skada en defekt produkt orsakat på annan egendom. Dvs, skivor din X360 förstört. Microsofts garanti och åsikter är inte inblandade här – de måste, precis som alla andra företag, följa lagen om de vill fortsätta sälja produkter i sverige!”

En viktig sak att komma ihåg i det här läget är att konsumentköplagen gäller mellan konsument och köpställe (därav namnet på lagen). Microsoft, Sony och Nintendo har inga egna affärer, vad jag vet i alla fall.

Att ringa in till företagen och leka Sverker leder liksom ingenstans. Man har en massa rättigheter som konsument, men vill man verkligen få god hjälp av sin support är det en bra idé att lungt berätta vad man har för problem och vad man vill ha för hjälp – så fixar de oftast det!

Killarna och tjejerna som svarar i telefon har som jobb att göra dig nöjd, men de är människor. Jag har själv suttit i support för ett datorföretag som jag inte tänker nämna vid namn och där har jag få ta en massa otrevliga människor som hackat på mig personligen när det rört sig om små fåniga inställningsproblem.

Vill man ha en slags kompensation kan man alltid fråga vad det finns för möjligheter för något sånt. Men skilj på att fråga och att kräva.

Tro mig, Micrososft, Sony och Nintenda har råd med de finaste av advokater – de har kollat upp lagar i varje land deras maskiner säljs och anpassat sin service därefter.

Tekniskt support. Jag.

Konsumentkämpe med fakta och stake. Inte du.

Varför medelklassen irriterar mig

Medelklassen irriterar mig. Jämnt.

Jag återupptäckte det idag. Jag och Annorna gick till musikhögskolan för att se en ett framträdande med temat rytmik. Tanken var god.

Musikhögskolan, för er som inte vet det, är medelklassens högborg. Här frodas idel meningslösa musiklektioner med andra meningslösa framspel. Misstolka mig inte nu, musik är en av de starkaste och mest tillgängliga kulturyttringar som finns och utan kultur är det meningslöst att leva (jag kan skriva ett långt jävla debattinlägg om hur det funkar någon annan dag – just nu får du bara godta det för argumentets skull).

Min bitterhet däremot, ligger inte i musikhögskolan, det är bara en skola.

Jag är född i en fattig familj. Min pappa var mekaniker och min mamma mentalvårdare. Ett tag mellan 85-89 så drev pappa en pizzeria som gick hyfsat så där hade vi ett uppsving och levde lyxlivet*, men strax därefter dalade det och sedan dess har vi levt stramare.

Jaja, skitsamma, det är inte min historia som ska berättas. Tillbaks till medelklassen.

Besöket på musikhögskolan gav bitter avsmak. Medan jag satt i salongen såg jag mig omkring i rummet. Vilka andra besökare hade den här tillställningen lockat? Jag såg rader på rader av vita välkammade och dresserade män bredvid smakfyllt make:ade fruar med anständiga kläder och 2.5 barn. De verkade mycket roade.

Jag själv var inte ett dugg road. Framträdandena var totalt värdelösa. Dagens tema (rytmik) var något som samtliga deltagande led av brist på. Några få lyckades uppvisa någon slags talang, men det lyfte inte föreställningen ett dyft då dessa elever fullständigt saknade scennärvaro.

Scennärvaro är ett fint ord för något som man inte riktigt kan sätta fingret på eller bevisa. Däremot kan man förklara vad det kommer från.
Scennärvaro är det naturliga tillstånd som infinner sig i en konstnär när denne står inför en publik och gör sitt yttersta för att få med sig dem i det konstnären gör. Konstnären vill ge sin publik de tankar och de känslor som verket är ämnat för.

Sen finns det andra ”konstnärer”. Det är de som står på en scen för sin egen skull. De som hävdar att en pjäs inte behöver en publik. Dessa, ofta mycket textbegåvade, människor kan argumentera för sin sak och hävda något om kulturens renhet över vår köttsliga närvaro.

(B.S.)

En person som står på en scen för sin egen skull, kan man säga, onanerar.
Av alla i salen är det bara en person som får någon slags njutning och det är utövaren själv.

En person som står på en scen främst för sin publik skull skapar ett möte, utbyter känslor, tankar och åsikter. En sådan person är en konstnär. Vill man spinna vidare på onaniliknelsen ovan kan man hävda att en sådan här person inte onanerar, utan snarare inleder ett seriöst och angeläget förhållande med sin publik.

Den onanerande skaran lider av ett problem. De tar bara i halvhjärtat. De liksom fjäser sig fram genom tillvaron utan att någonsin riktigt ta tag i något och stå för något. De är medel. Mellanmjölksfolk.

Och det är just detta som leder mig till medelklassen. För just att vara medel, fjäsa sig fram genom tillvaron utan att sätta ner foten och stå för något är vad som definierar medelklassen. Och jag kan garantera dig att om du skulle få göra en undersökning av musikhögskolans deltagande elever vid det där framträdandet skulle du också se att de kommer från hem av typisk medelklassstandard.

Jag kan bli så less (och materiellt avundsjuk) på medelklassen.

Allt detta hinner jag tänka under framträdandets gång så jag sitter där med ett klassperspektiv i huvudet när det, på scenen, dyker upp en kvinnlig lärare iklädd vad som närmast skulle kunna förklaras som en ”städartants-klädsel”. Tanten drar en soptunna efter sig. Går längs med scenen till pianot i hörnet. Öppnar soptunnan och lyfter ner en av gardinbyxorna i den. Den tillrättalagda publiken gurglar av nöjda små skratt. Tanten får en applåd. Tanten harklar sig, tar fram sin handväska och spottar ner i den. Publiken vrider sig av skratt. Applåderna haglar och busvisslingar ylar. Tanten bockar och går av scen.

Jaså, tänker jag. Skulle det vara roligt det?
Titta på fattiga städartanten som inte förstår sig på att här på scenen skapas kultur. Titta på apan! Men vad gör hon med gardinen? Hoho, den slängde hon i tunnan. Haha, nu spottar hon i handväskan också. Ja, de förstår sig inte riktigt på det här med etikett, arbetarna.

Ingen av de deltagande i vare sig scenframträdandet eller publiken kommer erkänna min tolkning ovan som sann, men likväl går det inte att ta miste på att städtanten skulle föreställa en rolig (och lite äcklig?) figur. Kort sagt: de skulle aldrig erkänna att hela scenen var en förnedrande nick åt fattighjonen.

Säga vad man vill om överklassen, men raka puckar kör de med i alla fall.

Och det här leder mig in på någon slags ”punkt två”. Medelklassen saknar inbördes kritik. Prova att gå en estetisk utbildning bland medelklassare. Allt är så fritt och vackert och konstnärligt och lalala-vifta-med-armarna-i-luften. Allt är bra. Ingenting är dåligt. Det är bland dessa individer man kan hitta de som anordnar en plötslig dansfest (noggrant föranmäld till de lokala nyhterna så de inte missar det) på Möllevångstorget till Marit Bergman i tre minuter för att sedan direkt upplösas. När jag ser det tänker jag alltid: Vet mamma och pappa, som betalat din ”bohem”-lägenhet på Möllan, om att det är det här du sysslar med?

Säga vad man vill om överklassen, men raka puckar kör de med i alla fall.

Nu är jag så lagd att jag inte heller gillar överklassen, de slår medelklassen i vidrighet vilken dag som helst på året. Men medelklassens medelmåttsprincip är med sitt passiva motstånd den största bromsklassen i samhället.

Nu menar jag inte med det här inlägget att samtliga medelklassmedborgare skulle vara irriterande eller medelmåttiga i sina konstnärliga uttryck. Bara en majoritet.

Det hela kommer ur att medelklassen inte är självgående.

När jag köpte min första dator (som reda vid inköpet var hopplöst omodern) stog det klart för mig att om skiten går sönder så måste jag laga den själv. Inte en chans att morsan lägger 300 spänn på att någon datornisse ska fixa den åt mig. Själv har jag inga pengar.
Datorn gick självklart sönder efter ett tag.

Vad hade jag för val?
Jag satte mig ner med min dator och undersökte den. Öppnade den och tittade hur den såg ut på insidan. Ringde vänner med mer kunskaper än jag och frågade dem vad som var vad och hur det fungerade. Fick klart för mig att något inte stod rätt till. Ändrade det. Sen startade jag den och började nyfiket se mig omkring i den. Sakta men säkert lärde jag mig mer och mer om datorer och jag lagade felet.

Och sen dess har jag aldrig lämnat in en dator på lagning.

Medelklassen är inte självgående.
Skulle en medelklassmedborgare, utan någon som helst datorkunskaper (det här var 1995 ungefär), ens ha försökt – eller skulle de ringt en datanisse?

Som min fd sambo Joel säger: Jag hatar er. Ta det inte personligt. Det är bara ett ställningstagande.

* Lyxliv för mig är t. ex. att ha råd med coca-cola till maten på fredagar[sic!]